Nu är jag på väg hem

Sjukhuset är nu överlämnat till Ministry of Health och mitt arbete är avslutat. Drygt fyra månaders slit har kommit till sitt slut och jag kan redan nu säga att det var värt det när jag ser hur barnen blir behandlade och i en del fall också räddade tillbaka till liv.

Imorgon flyger jag från Monrovia via Aten och Barcelona för debriefing och torsdag landar jag i Göteborg hos min familj. Sedan väntar två veckors lugn och ro där jag ska försöka smälta hela den här upplevelsen och komma tillbaka till det svenska samhället och rytmen.

Tack för mig och visat intresse, vi ses på Sweco i maj!

Grät som ett barn när barnen flytta in

Jag har upplevt min mest känslosamma dag hittills. Idag flyttade vi alla patienter till det nya sjukhuset. Jag trodde att jag var förberedd och lugn när de två första ambulanserna kom fullastade med barn. Så fort de körde in på gården brast det för mig. Jag grät som ett barn, det var ett så laddat ögonblick. Efter alla hade hittat sina sängar satte jag mig jämte en underbar 5 år gammal pojke som är HIV posotiv och har en hjärnskada. Jag bara satt och vaggade honom till sömns och grät en skvätt till. Så nu är sjukhuset fyllt av barn och jag är oerhört stolt idag. Alla dagar av svett och slit är bortblåsta, allt är värt känslan jag fick idag.

Nu har det hänt, det som absolut inte fick hända.

Jag har skadat foten och blivit helt omobil! Det hände inte på bygget utan på min lediga söndag och min andra dagstur utanför Monrovia. Hela teamet åkte till en farm med massa spännande djur och jag hann inte ens kliva ur bilen innan jag tagit tag i vår handboll och började leka Michael Jordan. Pang - så snubbalde jag på en ynka träbit och föll ihop som en fura. Tur i oturen hade jag tre läkare på plats så de tog väl hand om mig.

Idag röntgade jag foten och det är ingen fraktur som tur är. Men kryckor och smärta är inte kul det heller. Imorgon kommer det första flyttlasset från Benson Hostital till James N Davies Jr Memorial Hospital. Det kunde säkert ha varit värre.

Gammal och barnlös

Jag börjar bli känd i bygden, dock har jag lite olika namn: Ila, Aida, Isa och sen är det några som kallar mig för Ida. Jag har blivit erbjuden att ta med mig ett par av barnen till Sweland, som mitt land tydligen heter. De tycker verkligen synd om mig som är så gammal och inte har skaffat mig barn ännu. Det är svårt att tacka nej till dessa underbart söta små barnen.

Området börjar växa fram

Det är fantasktisk att se hur området har börjat leva upp nu med det kommande sjukhuset. Överallt byggs det små servicebutiker och små matställen, bara på grund av det nya sjukhuset. Det är verkligen ett betydelsefullt steg för hela bygden Neezoe Town.

Stoltaste ögonblicket i mitt liv

Den andra april kommer vi ha en officiell öppningsceremoni som självaste presidenten är inbjuden till. Jag har inte hört om hon accepterat inbjudan, men jag hoppas att få möta henne. Den dagen kommer nog vara en av det stoltaste ögonblicken i mitt liv.

Jobbar nattskift

Igår började vi arbeta nattskift, eller inte vi utan gubbarna. Jag får  
nämligen inte vara kvar i området efter sju på kvällarna enligt vår  
säkerhetsguideline. Vilket är ganska tur för min vilas skull.  
Nattskiften kommer att pågå ända till slutet som jag hoppas stämmer  
överens med flyttidplanen...