Nu är jag på väg hem

Sjukhuset är nu överlämnat till Ministry of Health och mitt arbete är avslutat. Drygt fyra månaders slit har kommit till sitt slut och jag kan redan nu säga att det var värt det när jag ser hur barnen blir behandlade och i en del fall också räddade tillbaka till liv.

Imorgon flyger jag från Monrovia via Aten och Barcelona för debriefing och torsdag landar jag i Göteborg hos min familj. Sedan väntar två veckors lugn och ro där jag ska försöka smälta hela den här upplevelsen och komma tillbaka till det svenska samhället och rytmen.

Tack för mig och visat intresse, vi ses på Sweco i maj!

Grät som ett barn när barnen flytta in

Jag har upplevt min mest känslosamma dag hittills. Idag flyttade vi alla patienter till det nya sjukhuset. Jag trodde att jag var förberedd och lugn när de två första ambulanserna kom fullastade med barn. Så fort de körde in på gården brast det för mig. Jag grät som ett barn, det var ett så laddat ögonblick. Efter alla hade hittat sina sängar satte jag mig jämte en underbar 5 år gammal pojke som är HIV posotiv och har en hjärnskada. Jag bara satt och vaggade honom till sömns och grät en skvätt till. Så nu är sjukhuset fyllt av barn och jag är oerhört stolt idag. Alla dagar av svett och slit är bortblåsta, allt är värt känslan jag fick idag.

Nu har det hänt, det som absolut inte fick hända.

Jag har skadat foten och blivit helt omobil! Det hände inte på bygget utan på min lediga söndag och min andra dagstur utanför Monrovia. Hela teamet åkte till en farm med massa spännande djur och jag hann inte ens kliva ur bilen innan jag tagit tag i vår handboll och började leka Michael Jordan. Pang - så snubbalde jag på en ynka träbit och föll ihop som en fura. Tur i oturen hade jag tre läkare på plats så de tog väl hand om mig.

Idag röntgade jag foten och det är ingen fraktur som tur är. Men kryckor och smärta är inte kul det heller. Imorgon kommer det första flyttlasset från Benson Hostital till James N Davies Jr Memorial Hospital. Det kunde säkert ha varit värre.

Gammal och barnlös

Jag börjar bli känd i bygden, dock har jag lite olika namn: Ila, Aida, Isa och sen är det några som kallar mig för Ida. Jag har blivit erbjuden att ta med mig ett par av barnen till Sweland, som mitt land tydligen heter. De tycker verkligen synd om mig som är så gammal och inte har skaffat mig barn ännu. Det är svårt att tacka nej till dessa underbart söta små barnen.

Området börjar växa fram

Det är fantasktisk att se hur området har börjat leva upp nu med det kommande sjukhuset. Överallt byggs det små servicebutiker och små matställen, bara på grund av det nya sjukhuset. Det är verkligen ett betydelsefullt steg för hela bygden Neezoe Town.

Stoltaste ögonblicket i mitt liv

Den andra april kommer vi ha en officiell öppningsceremoni som självaste presidenten är inbjuden till. Jag har inte hört om hon accepterat inbjudan, men jag hoppas att få möta henne. Den dagen kommer nog vara en av det stoltaste ögonblicken i mitt liv.

Jobbar nattskift

Igår började vi arbeta nattskift, eller inte vi utan gubbarna. Jag får  
nämligen inte vara kvar i området efter sju på kvällarna enligt vår  
säkerhetsguideline. Vilket är ganska tur för min vilas skull.  
Nattskiften kommer att pågå ända till slutet som jag hoppas stämmer  
överens med flyttidplanen...

Kör skottkärror varje dag

Nu börjar stressen tränga sig på i Monrovia. De första flyttlassen från det gamla sjukhuset till det nya kommer ske den 23 mars. Vi jobbar på så fort vi kan för att vara färdiga i tid. Små incidenter har saktat ner bygget lite granna men vi kommer kämpa in i det sista.

Vi har nu ökat bemanningen till 70 man och jag springer runt som en furie för att öka takten på gubbarna. Min strategi om att själv ta i för att motivera gubbarna fungerar fortfarande. Så nu kör jag skottkärror varje dag!

Tuff prisförhandling men nu borrar vi brunn

Den handgrävda brunnen producerar inte tillräckligt med vatten så i veckan tog jag beslut om att borra en brunn. Ibland faller bitar på plats på ett underligt sätt. Jag satt och åt ris på mitt lokala lunchställe tillsammans med min assistent när vi diskuterade olika företag som kan utföra borrade brunnar. På bordet jämte satt två killar från ett av dessa företag! De bara råkade vara 100 meter från mitt bygge och skulle kunna starta borrhålet dagen efter. Jag hade tuff förhandling och fick ner priset till hälften och dagen efter hade jag en 35 tons maskin på plats. Vi har nu nått 50 meter och brunnen producerar 1000 liter i timmen.

Turistguide på sjukhuset

Min roll har övergått från att vara byggledare till att vara turistguide ett par gånger dagligen. Det är oerhört roligt! Jag har hittat en rutt genom sjukhuset som beskriver bra funktionerna och hur patienterna kommer att röra sig. Nästa steg är att skaffa något slags plakat eller paraply att hålla upp och kanske köra rutten på flera språk.

Övar mitt tålamod

Jag har nu kommit in i en fas som är annorlunda för en otålig människa. Hittils har stordåd skett dagligen - väggar rivs och nya byggs upp i ett. Synliga förändringar helt enkelt. Nu jobbar vi med detaljer, viktigt men stressande för den otålige. Ni som känner mig tycker nog att det är bra att jag övar på just detta moment.

Tar i så svetten forsar

Mina gubbar har börjat visa lite trötthet efter tre veckors arbete, mänskligt men inte bra för min tighta tidplan. Jag började grubbla hur jag skulle kunna lyfta stämningen i laget och glada tillrop är inte nog så jag startade att ta i från tårna själv. Jag började köra skottkärror med sand, blanda cement, kompaktera cement så att svetten fullkomlig forsade. Men vad det hjälpte! Alla gubbarna blev som små myror i en myrstack och kämpade på så det stod härliga till!

Hade gärna kört Bulldozer

Jag har haft en maskin på plats! I går kom det en Bulldozer och fullkomligt skalade av sopbergen som vi haft på baksidan av huset. Lyckan hade varit total om jag hade fått testköra den, men det får bli nästa gång.

Brunnen ska förse sjukhuset med vatten

Under de senaste dagarna har jag haft två män som gräver vår brunn för hand. Igår nådde vi vattennivån på cirka 10 meter. Det är fashinerande att se hur enkelt de tar sig i och ur gropen och gräver med enkla verktyg en brunn som kommer förse ett helt sjukhus med vatten.

Boss ladys Latrine

Som ni förstår är jag den enda kvinnan på byggarbetsplatsen, vilket har många fördelar men också nackdelar när nöden tränger sig på. Så jag byggde min egna toalett - gubbarna kallar den för "Boss ladys Latrine". De trodde inte sina ögon när jag stod och grävde, en efter en kom de till mig och skakade på huvudet och skrattade.

Våningsplanen växer fram

Nu har vi påbörjat att bygga nya väggar. Äntligen kan jag se hur våningsplanen växer fram till att bli som mina ritningar. Fortfarande jobbar entreprenören på bra och utanför huset har de börjat markera upp vart de nya husen kommer att byggas. Allt arbete sker med handkraft och enkla verktyg. Spadar, hinkar, hammare och starka män - det är allt man behöver. Jag är fortsatt positiv angående tidplanen!

Markeringar med grillkol

Mellan 35 och 40 man arbetar sju dagar i veckan för att färdigställa sjukhuset i tid. Mina första dagar har inneburit en hel del rännande för att markera vilka väggar som ska vara kvar och vilka som ska rivas. Långt ifrån alla kan läsa ritningar så markeringen har skett med en bit grillkol.

Jag är mycket positivt överraskad av tempot på arbetet. Männen arbetar flitigt och just nu tror jag att vi kommer att klara tidplanen som är 70 dagar. Förhoppningen är att få ner tidplanen till 60 dagar och för att ge en morot för entreprenören har jag erbjudit en bonus per dag som de färdigställer bygget före avsatt slutdag.

Möte och gråa hår

Hittils har mitt arbete varit att projektera sjukhuset med allt vad det innebär. Jag har haft många möten med läkarna i Benson Hospital för att förstå hur enheterna hänger samman samt vilka som kan separeras. Till min hjälp med ritningarna har jag en lokal konsult som transponerar mina handskisser till Auto Cad.

Jag har också haft en mycket spännande upphandlingsprocess som är långt ifrån LOU men har lett till en entreprenör som jag tror på. Just i skrivande stund väntar jag på godkännande av Ministry of Health advokater för att få ge klartecken att starta bygget. Jag har haft en lång och mycket speciell markägartvist som äntligen är avklarad men har tagit mig nästan 3 veckor och massor av grått hår att reda ut.

Nästa gång jag skriver hoppas jag att kunna berätta om min byggarbetsplats!

Stor renovering

Jag befinner mig i Liberias huvudstad Monrovia för Läkare Utan Gränser. Mitt uppdrag är att renovera en byggnad på 1200 kvm från att vara ett bostadshus till att bli ett sjukhus. Bakom sjukhuset kommer jag att bygga ca 400 kvm nya byggnader för kök, tvätt, bårhus, generatorrum, brunn och vattentorn samt avfallshanteringsområde.

Sjukhuset kommer att innehålla akutintag, två operationssalar, förlossning, barnavdelning och intensivvårdsavdelningar – allt för kvinnor och barn. Allt som allt kommer vi ha 140 sängplatser, varav 94 platser är endast för barn. Det är hälften av alla barnsjukvårdssängar i hela Monrovia. Som ni förstår är det välbehövligt. Även området, Neezoe Town, är ett område som verkligen behöver ett sjukhus. Människorna bor i plåtsjul och har väldigt långt till närmsta sjukhus.

Idag har MSF Spain, som jag jobbar för, ett sjukhus med precis dessa medicinska aktiviteter. Sjukhuset heter Benson Hospital. MSF Spain planerar att lämna Monrovia i juni 2010 och för att kunna göra det bygger vi nu alltså ett sjukhus som vi kommer att donera till Ministry of Health i april.

Här kommer jag att blogga

Här kommer jag, Ida Rennemark, att blogga om mina upplevelser i Monrovia, Liberia för Läkare Utan Gränser. Under våren arbetar jag med att projektleda bygget av ett nytt barnsjukhus. Arbetet passar mig väldigt bra eftersom jag till vardags arbetar som bygg- och projektledare på Sweco.